Shit vilken dag. Den började lugnt med väckarklockan tidigare än vi behövde för att kunna mysa länga vår sista morgon. Sen blev det lite halvpanik. Jag kunde inte stänga väskan! Mycket underkläder, tröjor och t-shirts fattigare fick jag (vi) tillslut ihop den och var redo att åka till hotellfrukost på Anglais. På vägen till bussen frågade J i förbifarten om jag hade med mig passet, NEJ trodde jag och sprang upp och vände upp och ner på halva lägenheten innan jag kom på att det nog låg i väskan. Mycket riktigt. Jag som är värsta kontrollfreaket med viktiga resepapper, jag glömmer inte passet! Men hursom helst hade vi en mysig frukost på Anglais och resan till Arlanda gick utan bekymmer.
Det var riktigt jobbigt att säga hej då till J, men han kommer ju hit i oktober så jag har något att se fram emot.
På planet satt jag bredvid en kille som jobbade som personlig tränare åt NHL spelare i Toronto. Han träffade fel tjej, när jag hörde vad han jobbade med var det jaha ungefär som vilket jobb som helst för mig, men han hade nog velat ha lite mer entusiasm.
När jag hade landat kom min ”Buddy” Olafur och hämtade mig på flygplatsen. Buddyprogrammet är nåt slags mentorprogram för utbytesstudenter. Olafur körde mig till stället där vi ska bo som är en gammal övergiven natobas. Jag ska snart lägga upp lite bilder för det är verkligen annorlunda. Mitt i det platta landskapet har de smällt upp bostäder för 2000 soldater som inte är där längre. Alla hus utom vårt och ett som fungerar som "Bed and breakfast" är tomma. Hursomhelst Olafur körde mig till Reykjavik (ca 40 min) och visade skolan och mataffär och lite annat.
Jag somnade tidigt helt utmattad av allt nytt.
Det var riktigt jobbigt att säga hej då till J, men han kommer ju hit i oktober så jag har något att se fram emot.
På planet satt jag bredvid en kille som jobbade som personlig tränare åt NHL spelare i Toronto. Han träffade fel tjej, när jag hörde vad han jobbade med var det jaha ungefär som vilket jobb som helst för mig, men han hade nog velat ha lite mer entusiasm.
När jag hade landat kom min ”Buddy” Olafur och hämtade mig på flygplatsen. Buddyprogrammet är nåt slags mentorprogram för utbytesstudenter. Olafur körde mig till stället där vi ska bo som är en gammal övergiven natobas. Jag ska snart lägga upp lite bilder för det är verkligen annorlunda. Mitt i det platta landskapet har de smällt upp bostäder för 2000 soldater som inte är där längre. Alla hus utom vårt och ett som fungerar som "Bed and breakfast" är tomma. Hursomhelst Olafur körde mig till Reykjavik (ca 40 min) och visade skolan och mataffär och lite annat.
Jag somnade tidigt helt utmattad av allt nytt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar